Brockhusen 2003

Utdrag från ”BROCKHUSEN RIDER TILL HAVERDAL”

Publiken hälsas välkommen att gå nerför den gamla fägatan till Haverdals by på 1600-talet, en tid med krig mellan danskar och svenskar, släktfejder och blodshämnd.
Elden flammar, kärringar och ungar grälar, prästen mässar, sanden ryker och i bakgrunden åskar kriget…..

Sextio år sedan Brockhusen red första gången

Den 20 juni 1943 – mitt under brinnande världskrig – hade RLF riksstämma i Harplinge. Något fosterländskt och bonderomantiskt skulle spelas som friluftsteater. Konstnären Eric Nilsson dramatiserade och regisserade en scen ur Albert Olssons 1600-talsroman Gränsland och denna spelades i sanddynerna i Haverdal. Publiken kom i hästdragna, lövade vagnar. Som ett hot vid horisonten såg man tyska krigsfartyg, som en dramatisk kuliss till skådespelet om frihet mot våld och förtryck.
Då som nu var det ett gäng glada amatörer som spelade. Ett axplock ur rollistan väcker kanske fortfarande minnen hos några.
Tore Gudmarsson: Knut Olsson, Brockhusen: Göte Perselius, Anselm: Sture Hildström, Knut: Hugo Pålsson, Tomas: Johan Falkström och Bodil: Kerstin Gunnar.
”Detta får aldrig spelas mer!” lär Albert ha yttrat. Men att Albert Olssonsällskapet inte tog detta på allvar, har han forhoppningsvis förlåtit och gläds i stället i sin himmel åt att Tore Gudmarsson och alla de andra fortfarande har så mycket att ge sin publik av spänning, romantik, motståndsvilja och frihetslängtan.
Ur programbladet av Elisabeth Manhof

1997 tog Albert Olssonsällskapet upp traditionen och spelade en något omarbetad version i grushålan – ”amfiteatern” bakom Annies gård. För omarbetning och regi stod Björn Holmgren.

Sommaren 1998 red alltså Brockhusen på nytt. Och teaterpubliken fick ytterligare innovationer. För att få åskådarna i den rätta 1600-talsstämningen hade Elisabeth Manhof skrivit några historiska scener, som spelades på gårdsplanen vid Annies gård före det egentliga spelet i grushålan. Man mötte prästen och häxan, dansande barn, trätande kärringar, supiga bönder och återvändande soldater.
Nytt var också den underbara sången av Harplinge kyrkokör, prästens mässande på latin och den suggestiva balladen ”Korp flyger svart” med text av Pelle Hörmander (Tore Gudmarsson) och musik av bröderna Isebring.

27 – 30 juli 2001 var det tredje gången spelet uppfördes vid Annies gård i Haverdal. Pjäsen hade nu tre akter med material från Sand och Tore Gudmarsson.. Omarbetningen gjordes av Elisabeth Manhof. Regissör var Björn Holmgren med Reni Petersen som regiassistent.

Till sommaren 2003 omarbetades och förlängdes spelet till ett tjugotal scener med musik och dans. Musiken gjordes av bröderna Isebring och sångtexterna av Martin Odd, som också var regissör. Spelet är nu väl känt och de fem föreställningarna spelades för fulla hus.

LÄS DE FINA RECENSIONERNA!
”Eld flammar från facklor och häxring, det spelas och sjunges och dansas – på fantasifullhet och uppslagsrikedom och visuella förtjänster lider uppsättningen ingen brist.” HP 2003-08-09

”Bör ej missas.” DN 2003-08-07

Ja, så kan det bli. Har man ett ursprungligt gott grundmaterial kan det inspirera till förändringar, nya infallsvinklar och ge perspektiv både på gången tid och nutid…